hunkokrati

Jag har kommit fram till i mitt tidigare inlägg att media inte är fritt ännu, även om det är på väg åt det hållet. Det är en mänsklig rättighet att inte bli censurerad. Det verkar dock inte vara så extremt i Bhutan. Det är dock småsaker som händer bakom scenerna, en dystrare verklighet än ett land som jobbar på att bli demokratiskt och försöker distansera sig från det gamla.

I Bhutan så är frihetsberövande olagligt, ändå har cirka 50 medlemmar ur ett kommunistparti inte hittats sedan de försvann år 2008. Samtidigt så har den nepalesiska minoriteten uteslutits ur Bhutans strävan efter demokrati i omvärldens ögon. Många tusen nepaleser befinner sig i flyktingläger (http://www.humanrights.gov.se/php/rapporter/documents/Asien%20och%20Oceanien/Bhutan%2C%20MR-rapport%202010.pdf ).

Det verkar som att de flesta saker fungerar halvdant, och att det samtidigt finns stora saker att jobba på. Det finns uppgifter om att poliser och statstjänstemän fortfarande favoriseras i statens ögon och att det har blivit korruption inom rättsväsendet. Ett fungerande rättsväsende som ställer alla lika inför lagen är en förutsättning för demokrati, då demokratin bygger på att alla människor ska ha lika stor makt. Att en människa då favoriseras i lagens ögon är destruktivt och får människor att känna sig maktlösa. Människor som känner sig maktlösa blir missnöjda, och missnöjda människor går antingen till attack eller blir oengagerade. Engagemang är viktigt i en demokrati, då alla ska få sin åsikt hörd och kunna rösta.

I Bhutan råder i teorin yttrandefrihet och tryckfrihet. Underbart. Släng då in en liten bit förbud mot att kritisera kungen och det politiska systemet – vi har ett problem. (http://www.humanrights.gov.se/php/rapporter/documents/Asien%20och%20Oceanien/Bhutan%2C%20MR-rapport%202010.pdf ) Jag kan inte överdriva hur viktig media roll är i demokratiseringsprocessen är, och med dessa problem, förbud att kritisera systemet, diskriminering av nepaleser samt möjligtvis ”mindre” ojämnlikheter inom rättsväsendet sätter käppar i hjulet. Enligt utrikesdepartementet så är kanske diskrimineringen mot nepaleser ändå det mest allvarliga, det tyder på ett land som tycker att den egna statliga identiteten är väldigt viktig och kanske känner sig obekväm i den. Någonting man desperat försöker uppehålla. Den nationella identiteten upprättshålls i att alla bhutaneser lagstiftat har ett ”andligt arv”. Detta är troligen emotionellt viktigt. Som vanligt så är detta en dubbeltydlighet – religionsfrihet råder och den säger att bhutaneser har ett andligt arv, men detta arv innefattar då för det mesta buddhister. Dessa anses vara lite finare. Ett land som lagstiftar om ojämnlikheter kan aldrig vara demokratisk.

Å andra sidan så kanske det kan vara en tragedi att inte bara låta detta vackra land vara i fred, utan även påverka dessa med västerländsk kultur. Det händer med så väldigt många länder runtom i världen. Länder tar efter vårt sätt att leva, konsumtion. Spice Girls, planering. Man ska ha mycket istället för att glädjas åt det enkla. Man blir bevisligen lycklig av att kunna uppskatta småsaker i livet.

Många av nepaleserna som idag återfinns i USA (kanske 1/3 av alla i flyktinglägrena) vittnar om en stark diskriminering av deras folk. De ville hem till Nepal men bhutanesiska myndigheter tvingade de att få det att se ut som att de gärna drog till dessa flyktingläger.(http://www.hrw.org/news/2011/03/30/bhutan-s-refugees-there-s-no-place-home) Att de i alla fall har fått flytta till USA är ett gott tecken, det betyder att det inte verkar vara ett koncentrationsläger och att det är på väg åt rätt håll. Ett land som så nyligen öppnats upp kommer behöva en hel del tid att mogna.