hunkokrati

Min analysmodell av en demokrati kan summeras i följande punkter.

• Yttrandefrihet, att man får tycka och säga det man vill i form av individnivå men även i politisk opposition, sexuell frihet och religionsfrihet osv.

• Folkets välmående, att ständigt värna om att folket mår såbra som möjligt

• Öppna dörrar, att lägga alla korten på bordet så att folket har möjligheter att ta grundliga och rättvisa beslut.

• Rättsäkerhet, att alltid försöka döma med objektiva ögon enligt landets lagar.

• Att ständigt utvecklas med viljan om att förbättra sig.

• Att motverka hot mot demokratin.

Författningen om Eritrea skrevs 1997, den garanterar demokrati och mänskliga rättigheter.( http://landguiden.se/Lander/Afrika/Eritrea/Politiskt-System) Men denna författning har aldrig sett dagljuset utan suddas bort från Isaias Afwerkis ordförråd. Eritrea är ett land som styrs med järnhand av Isaias Afwerki, hans parti PFDJ är det enda tillåtna och ingen opposition tillåts överhuvudtaget. Rättssäkerheten existerar inte, tusentals människor sitter i fängelser under usla förhållanden utan att ens ha genomgått en rättegång. Yttrandefriheten är också den bortblåst, de som vågar säga något regeringen inte tycker om sätts på prov för deras rättsäkerhet och hamnar bakom galler. När det gäller folkets välmående så ser det inte särskilt bra ut på pappret åtminstone. ” FNs jordbruksorgan FAO uppskattade 2009 att två av tre invånare i Eritrea lider av undernäring, vilket innebär den näst högsta siffran i världen (efter Kongo-Kinshasa). Nästan fyra av tio barn är hämmade i växten på grund av undernäring.” Citerat ur landguiden. Det är alltså en oroväckande utveckling vad det gäller folkets trygghet och välmående.

Efter att ha pratat med en god vän som kommer från Eritrea så kan man direkt bocka av de kriterier som finns för en diktatur. Socialt så njuter de rika av tillvaron och hyllar regimen medan de fattiga får slita för överlevnad men de vågar inte uttala sig om regimen. När den arabiska våren svepte över Afrika stod Eritrea stilla som ett berg i stormen. Anledningarna kan vara många, framförallt så är man ett så slutet land att det var nog få som fick nys om att folket gjorde uppror mot diktatorer i flera länder. Man kan också konstatera att efter att ha slagit i underläge i 30 år för sin självständighet för att sedan åka på ett rekylkrig i två år så är Eritrea trött på krig och döda kroppar. Nu trotsar man mänskliga rättigheter och man kanske inte mår perfekt men följer man lagarna så har man sin familjs trygghet och kärlek som man kan luta sig emot. En revolution skulle kosta så mycket för landet, åter igen och vad säger egentligen att det blir bättre denna gång? Efter att Isiais lovat guld och gröna skogar så visade sig hans agenda varit helt annan. Vad säger att det inte händer igen? Vad har man då riskerat och förlorat liv för? Så en mix av förtvivlan, rädsla och trötthet är det jag tror som stoppar folket att slå till. Men samtidigt finns exempel där det gått, som i Liberia. Men att ta det första steget är svårt, en ledare som kan föra samman folket är inget som växer på träd, speciellt inte i ett så övervakat och slutet land som Eritrea.

Eritrea är ett av världens fattigaste länder och varningsklockorna ringer ständigt.

Man driver in pengar från utlandseritreaner som är tvungna att betala skatt och de flesta gör det av god vilja för att landet inte ska kollapsa och av rädsla för vad som kan hände med dem och deras släkt om de inte väljer att betala. Som i alla diktaturer är rädslan den viktigaste faktorn. Men nu senast i november så log jag när jag läste om att svensk-eritreaner väljer att i protest inte betala skatten längre. ”Vi är redan förrädare” sade Rezene Tesfazion, en av de som valt att delta i protesten. Kanske visar det hopp om framtiden för Eritrea. (http://www.svd.se/nyheter/inrikes/eritreas-skatteindrivning-anmals_6618960.svd)

Men uppgifter säger att en tredjedel av landets BNP är just pengarna från utlandet(http://www.landguiden.se/Lander/Afrika/Eritrea/Ekonomi) och att inte betala skatten hem kan göra att landets ekonomiska kris blir ännu värre. Och vilka är det som får ta smällen när landet går på knäna? Jo de svaga och fattiga. Så det finns hela tiden två sidor av myntet som problematiserar etiken ständigt. Vill man stötta en diktatur? Nej men man vill inte heller se de fattiga lida ännu mer. Men utvecklingen går nedåt i en dödsspiral stod det i en diplomatrapport som offentliggjordes av wikileaks 2009.

Yttrandefriheten försvann helt och hållet en mörk dag en vecka efter 11-september attacken i USA. Alla självständiga tidningar slogs igen och hundratals journalister fängslades och många av dem har idag dött i de dåliga förhållandena som råder i fängelserna i Eritrea. Däribland fanns en svens-eritrean som suttit inspärrad sedan dess och som det varit mycket debatt kring. Hans brott var en tro om en tidning som inte höll regeringens hand och för det har han suttit nu tio år i fängelse för, utan rättegång.(http://www.freedawit.com/aboutDawit) Rättsäkerheten existerar inte, det regeringen säger ska ske, sker och allt i landet kontrolleras av regeringen. Privatiseringen av statliga företag som började 1993 har även ett få antal människor tagit kontroll över som är synonymt med regeringen så även om de är privata kontrolleras de av regeringen. (http://www.landguiden.se/Lander/Afrika/Eritrea/Ekonomi) Har man det bra och ett rikt liv personligen så gillar man regeringen givetvis. Makt korrumperar.

Eritrea är enligt min analysmodell av en demokrati så långt bort från en demokrati som möjligt. Det enda kriteriet jag möjligen kan bocka av delvis är att man vill utvecklas men även det känns skeptiskt eftersom jag inte ser några sådana tendenser överhuvudtaget. Konsekvenserna kan bli förödande om inte folket tar saken i egna händer, men som jag varit inne på tidigare är problematiken övervägande. Om inte Isiais tar sig i kragen och inser att det han gör kommer bli hans land undergång så ser framtiden mörk ut. Men har man makten i sina händer är det svårt att se sig själv i spegeln och inse att det är en själv som är problemet.

Jag lider med Eritrea, ett land som ständigt slagit från underkant och som fått stå ut med så mycket förtjänar att få leva utan förtryck och i fred. Vägen dit kan bara folket gå, men det krävs mod och samhörigt. Jag hoppas med hela mitt hjärta att de ska våga, för om de gör det, kommer de nå dit. Kalla mig naiv men världen är för godhjärtad för att diktatorer ska härja länge till.